Denna rapport är framtagen i samarbete mellan Region Västernorrland och Umeå universitet, med finansiering från Tillväxtverket. Rapporten utgör en del av Region Västernorrlands projekt SMART Industri 2.0. Syftet med föreliggande rapport är att analysera kompetensstrukturen i Region Västernorrland (härefter: Västernorrland) i sin helhet, samt respektive funktionell arbetsmarknadsregion (FA- regioner) som ingår i Västernorrland.
Våra resultat pekar på en relativt konstant yrkesstruktur i Västernorrland jämfört med Jämtland, Västerbotten och Norrbotten. Även om näringslivsstrukturen förändrats, speciellt i relation till krisen 2008, har yrkesstrukturen bestått relativt oförändrad.
Vi kan också, föga förvånande, visa på ett relativt tydligt tillverkningsfokus av regionens kompetensstruktur. De tydligaste yrkesspecialiseringarna återfinns inom de huvudsakliga kategorierna anläggning och maskinoperatör samt bygg och konstruktion, men också jord- och skogsbruksrelaterade yrken samt utbildning och vård. Dessa är relativt konstanta över tid, även utifrån mer aktuella data från 2018. Dock finns det tydliga inomregionala skillnader inom Västernorrland. Exempelvis en relativ hög koncentration av politiker och högre tjänstemän i Sundsvall, Kramfors och Sollefteå jämfört med Örnsköldsvik. I Örnsköldsvik återfinns istället grafiker och ingenjörer och tekniker. Det senare, som ofta kan förknippas med teknisk konsultverksamhet, återfinns även i Sundsvall (men inte i Kramfors och Sollefteå). I Sundsvall utmärker sig specialiseringar inom exempelvis IT (dataspecialister) men också inom företags- och samhällsservice (exempelvis jurister, ekonomer och administratörer) samt arkivarier och bibliotekarier. Kramfors har sin relativa tyngdpunkt i mitten av yrkesrummet. Det är med andra ord yrken som, generellt sett, har hög grad av likheter med många andra yrken och som därför kan främja yrkesrörlighet. I Kramfors fall innefattar det främst yrken inom jord- och skogsbruk. Dock är det också yrken som tenderar att vara generiska (kopplingar till många andra yrken), vilket inte nödvändigtvis behöver vara positivt då det också kan vara ett tecken på formella inträdeskrav och eventuellt mer lättersätteliga arbetsuppgifter. Sollefteå har liknande yrkesspecialiseringar som Kramfors men något mer av sjukvårdspersonal.
Genom att belysa yrkesstrukturförändringar, vilket tidigare forskning (Hane-Weijman m.fl. 2020) har visat ha betydelse för jobbtillväxten i en region, har vi också visat att Sundsvall tydligt diversifierat sin yrkesstruktur och gått mot mer ovanliga yrkesspecialiseringar medan Örnsköldsvik i högre grad tappat specialiseringar i yrken som varit mer unika. Kramfors och Sollefteå har förstärkt sin befintliga yrkesstruktur, men inte lagt till några fler ovanliga yrken. Med tanke på att smart specialiseringsstrategier ska bygga på hur regioner kan diversifiera och uppgradera sin ekonomiska struktur utifrån existerande resurser (McCann & Ortega-Arguiles 2015), kan vi alltså identifiera två trender. Dels Sundsvall som delvis följt en utvecklingsväg som skiljer sig från existerande kompetenser men samtidigt tydligt diversifierat kompetensbasen mot mer sällsynta kompetenser. Detta har nödvändigtvis inte skapat fler jobb, men däremot nya typer av jobb. Dels Kramfors och Sollefteå där nya yrkesspecialiseringar ligger nära deras kompetensmässiga kärna, men som inte bidragit till ökad sällsynthet. I Sollefteås fall har det inte märkbart påverkat sysselsättningen under perioden, medan det i Kramfors inneburit färre jobb. Slutligen har Örnsköldsvik, om något, förlorat både relativt sett unika och relaterade yrkesspecialiseringar samtidigt som nya jobb har skapats, vilket i princip går tvärtemot tankarna om smart specialisering. Snarare verkar det vara nya typer av jobb som dels är annorlunda än vad som funnits tidigare, men också jobb som finns representerade i många olika regioner vilket minskat graden av specialisering.